SLUTSPEL

Slut, det är slut, nästan slut, det måste vara nästan slut. Korn på korn, ett efter ett, och en dag, plötsligt, är det en hög, en liten hög, den omöjliga högen.

I ett isolerat rum utspelar sig den slutgiltiga uppgörelsen, ett sista försök att gå vidare. Det är en tragedi som mest liknar fars och komedi.

Mitt i rummet sitter Hamm, blind i rullstol. Bredvid står Clov, som inte kan sitta. De är bundna och beroende av varandra. Det finns inte mycket kvar. Ingen natur. Knappt ens några vågor.

I varsin soptunna sitter Hamms föräldrar, Nagg och Nell, och väntar på att en få en skorpa.

Slutspel är en av Samuel Becketts mest spelade pjäser om rutiner som håller förtvivlan stången. Dialogen är det enda som finns kvar. Spelet pågår, i brist på bättre.

Med Becketts gråsvarta humor utforskas de stora frågorna: Varför stannar vi? Varför lämnar vi bara inte? Och vad händer när det lugnande medlet tar slut?

––

Föreställningen inleds med Andetag (Breath) från 1966 – Samuel Becketts i särklass kortaste pjäs. Den varar i 45 sekunder, och spelas nu för första gången i Sverige.

Inledningens andra del bygger på sju takter ur Franz Schuberts Nacht und Träume (Natt och drömmar) från 1823. Beckett lånade titel och samma takter till en TV-pjäs 1982.