Peter. Tid

"Framför allt en skildring av oändlig kärlek" – DN

"Visuellt utnyttjas Orionteatern i sin fulla potential" – SvD

"En vackert iscensatt ritual som med scenkonstens fulla kraft erbjuder publiken att kollektivt få sörja det outhärdliga" – Aftonbladet

"Enastående och sällsamt vackert drama" – Kulturbloggen

"Brutal, vacker och drabbande" – DN

"Tycks för ett ögonblick faktiskt kunna bemästra tiden. I sammanhanget framstår det närmast som ett mirakel" – Expressen

‍

Den 2 augusti klockan 22.01 år 2019 inkommer ett samtal till larmcentralen.

»Hej. Jag har mördat en person.«

Några timmar senare knackar polisen på hemma hos författaren Dmitri Plax. Mordoffret är hans son: Peter Plax, 16 år. Dmitri hör de obegripliga orden. Och faller handlöst. Vad annat kan man göra?

– Det är en krisberättelse om en fader som vägrar acceptera vad som hänt, eftersom acceptans är ett steg i en trappa som leder bort från Peter. Istället söker han sig så nära Peter som möjligt, som en fjäril söker sig till ljus, berättar regissören Jacob Hirdwall.

Det finns ingen egentlig tid i berättelsen. Den enda tid som finns är de minnen som fadern (spelad av Andreas Liljeholm) frammanar av sin son. Genom att försöka minnas varje samtal, försöker han hålla liv i Peter.

Samtalen är - trots berättelsens svärta - varma tidsfragment av en förälder som minns sitt barn.