1983 flyttade den fria gruppen Modellteatern från Eskilstuna in i Axel G Janssons mekaniska verkstad på Katarina Bangata 77 och blev Orionteatern. Namnet togs från kvarterskrogen Orion som låg mittemot.
Verkstaden hade stått tom sedan slutet av 70-talet och Orionteaterns grundare, som bestod av en fast skådespelarensemble, regissör, dramatiker och ljussättare, fick själva ställa i ordning huset och skapa sin egen teaterscen. Lars Rudolfsson var konstnärlig ledare för Orionteatern och huvudregissör redan från start och stod för teaterns allra första uppsättning Skrattmänniskan. På den följde många succéer under de tidiga åren som till exempel Pygmalion, Till Damaskus och Kvinnornas Decamerone. Läs mer om de tidiga uppsättningarna i vårt arkiv.
1993 lämnade Lars Rudolfsson över det konstnärliga ledarskapet till Peter Oskarsson. Under Oskarssons tid fick musiken stor plats i uppsättningarna genom samarbeten med musiker som Ale Möller, Niko Röhlke och Ellika Frisell. Oskarsson regisserade själv bland annat Kung Lear och En midsommarnattsdröm men tog också in andra regissörer och koreografer. Linus Tunström satte upp Juloratoriet och Top Dogs som några av sina första produktioner och Mats Ek gjorde På Malta och Johanna, två omtalade uppsättningar som förde Orionteatern närmare dansen.
2002 kom Lars Rudolfsson tillbaka i delat ledarskap först med koreografen Lena Josefsson och därefter från 2004 med Stina Oskarsson. Lars Rudolfssons egna produktioner har varvats med internationella gästspel och samarbeten under åren — den prisbelönta Vems Lilla Mössa Flyger och musikalen Hjälp Sökes skapade uppmärksamhet runt Orionteatern.
2016 avgick Lars Rudolfsson som vd och konstnärlig ledare men fortsätter att vara verksam som styrelse- och stiftelsemedlem. Sally Palmqvist Procopé blev då teaterns konstnärliga ledare och vd från 2016 till 2020. Sally Palmqvist Procopé hade tidigare varit konstnärlig ledare för Lilla scen på Orionteatern, samt med stor framgång satt upp Skattjakten, Orfeus, Bruset och Loranga. Från 2021 delades ledarskapet mellan Sally Palmqvist Procopé som konstnärlig ledare och Helena Hammarskiöld (tidigare Seth) som vd.
Efter ett och ett halvt år av utvecklingsarbete med att stärka Orionteaterns konstnärliga riktning, lämnade Helena Hammarskiöld vd-uppdraget för att istället gå in i en ny roll med renodlat fokus på verksamhetsutveckling och samarbeten. Orionteaterns styrelse utsåg då återigen Lars Rudolfsson till vd och konstnärlig ledare under hösten 2022. Samtidigt gick Linda Zachrison in som Konstnärlig och strategisk rådgivare under samma period.
Tidigare konstnärliga ledare
Lars Rudolfsson, år 2022-nuvarande
Helena Hammarskiöld, år 2020-2022
Sally Palmquist Procopé, år 2016-2020
Stina Oscarsson, år 2004–2011 (delat ledarskap med Lars Rudolfsson)
Lena Josefsson, år 2002 (delat ledarskap med Lars Rudolfsson)
Lars Rudolfsson, år 2002–2015
Peter Oscarsson, år 1993–2001
Lars Rudolfsson, år 1983–1993
Lokalens historia
Alla Orionteaterns uppsättningar är starkt präglade av rummet och dess möjligheter
och alla renoveringar görs med respekt och kärlek till husets historia.
När Orionteatern hittade den gamla verkstaden 1983 hade huset stått oanvänt sedan slutet av 70-talet. Axel G Jansson Smide & Mekanisk Verkstad som startat 1908, expanderade under 20-talet och huset på Katarina Bangata byggdes 1929 just för detta ändamål.
Katarina Bangatas södra del och området omkring var ett industriområde, fullt av liknande fabriker. Axel G Jansson mekaniska verkstad smidde grindar och trappräcken och här tillverkades hissar till Stockholms hyreshus. Under 30-talet blev hanteringen alltmer rumskrävande. Byggnadssmide och ankarjärn behövdes till alla nya bostäder. Fram till och med 50-talet var arbetsstyrkan 75-100 man men på 60-talet efter byggboomen gick det sämre och 1978 fick verkstaden till slut läggas ner.
I den stora hallen, som numera utgör scenrummet, mäter golvet 35 x12 m. Utmed de bägge långsidorna av rummet löper två loftgångar som kallas entresoler. Under dem sträcker sig golvet ytterligare 5 m respektive 10 m åt varje håll. Från golv till takstol är det 12 m. Upp till taknocken ytterligare tre. I taket finns en travers som på Janssons tid brukades till last- och lossning men som idag används för att rigga lampor och annan teknik i taket. Verkstadens entréport gjordes tillräckligt stor för att lastbilar skulle kunna köra rätt rätt in i verkstan. Där finns ingången till teaterns biljettkassa, i det som nu kallas asfaltsfoajén.
I det mindre foajérummet där pausserveringen hålls nu finns en mekgrop i golvet där verkstans bilar servades. Rummet kallas Beatarummet efter fotografen Beata Bergström som fotograferade Orionteaterns tidiga föreställningar och som ofta ställde ut sina bilder där.
Allt har i grunden behållits som tidigare och fortfarande går det att öppna upp de stora portarna mot Katarina Bangata. Istället för att ta bort rost och färgflagor har det bundits till väggar med hjälp av trälim och vatten, så att det inte ska damma. Tidigare hade den stora hallen dagsljus från laterninen längs taknocken och fönster längs med hela entrésolen mot Ljusterögatan men nu är det mörklagt och isolerat, både för teaterljuset och för akustikens skull.
Orionteatern kan som mest ta emot en publik på nära 500 personer. Men antalet publikplatser varierar från föreställning till föreställning. Stolarnas och gradängernas placering förändras likaså från uppsättning till uppsättning. Teaterhuset rymmer även en verkstad, en kostymateljé, kontorsrum och ett stall som Stockholms stads fastighetskontor lät bygga åt teatern och som har gjort det möjligt för teatern att jobba med levande hästar, getter, grisar och kor på scen.
