fbpx

DC3

Om den fara, utsatthet och förtvivlan som kan drabba alla.

Den 13 juni 1952 försvann ett svenskt militärflygplan med åtta besättningsmän under en flygning över Östersjön. Planet hade skjutits ner av ryskt militärflyg. Men under många år förblev försvinnandet ett mysterium. Inte ens de anhöriga fick veta vad som hade hänt. Vraket påträffades först efter 50 år av dykare på Östersjöns botten.

DC 3 på Orionteatern i regi av Lars Rudolfsson är inte någon dokumentär. Det är en personlig tolkning av vad som kan ha utspelat sig och upplevts i samband med händelserna.

Med DC 3: an som utgångspunkt vill uppsättningen också diskutera den svenska självbilden. Hur kunde myndigheterna tysta ner och hemlighålla de verkliga omständigheterna kring vad som hände och samtidigt upprätthålla skenet av ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare. Varför fanns det ingen som åtog sig att stå upp för vad som hänt? Och därmed eventuellt mildra de personliga tragedier som försvinnandet av DC 3:an innebar.

Ensemblen bestod av 12 artister och till föreställningen komponeras nyskriven musik av Savannah Agger.

Programartikel:
Vårt land har förskonats från krig och nöd i många decennier. Både landets ledare och folk har berömt sig inför omvärlden att vara öppna, ärliga och humana. Sverige har även önskat exportera modellen av välfärdsstat och undervisa i demokrati. Många tror fortfarande att den bilden är sann, trots att allt tydligare brister märks i denna självbild.

Många är vi som inte längre ser och reagerar på den tunna gränsen mellan utanförskapet och innanförskapet i samhället. Likgiltigheten, apatin och rädslan kan drabba vem som helst i vårt samhälle – och fenomenet är inte nytt.

En svensk DC 3:a ombyggd för avancerad signalspaning mot Sovjetunionen gav sig ut på ett hemligt uppdrag över Östersjön den 13 juni 1952. Historien om vad som hände då och senare är en historia om lögner, förräderi, feghet och brist på förståelse för grundläggande mänskliga känslor och behov.

Det handlar om Sverige då och nu. Individer och familjers förtvivlan var inget som värderades högt. De åtta männen ombord försvann nordost om Gotska Sandön efter att kallblodigt ha anfallits och mördats på internationellt vatten. Bödeln var en sovjetisk stridspilot som agerade enligt uppdrag från sitt lands högsta militära och politiska ledning. I samband med Sovjetunionens upplösning erkände regeringen i Moskva att händelsen innebar ett grovt brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Märkligt nog är det uttalandet från år 1992 fortfarande de officiella ord som tydligast visar dimensionen på händelsen.

Åtta män försvann över internationellt vatten. Deras uppdrag var hemligt och på uppdrag av regeringen och i många länder skulle de ha hedrats och fått både officiella och inofficiella erkännande under de nära 52 år som passerat. Männens öde förnekades och förträngdes i Sverige och de makthavande hoppades att tiden och glömskan skulle begrava dem och fakta för evigt.

Svenska regeringar och dess myndigheter teg inte med hänvisning till hemligheten, utan de ljög om uppdraget och viktiga omständigheter kring händelsen – inte minst samarbetet med Storbritannien och USA och storspionen Stig Wennerströms roll. Viktigast var att ge det egna folket bilden av en alliansfri nation som bedrev en neutralitetspolitik och byggde en trygg och mänsklig välfärdsstat.

“Sverige sysslar inte med sådant”, sade en borgerlig minister 30 år efter händelsen. Han fick frågan från brittiska BBC om signalspaningen och samarbetet med västmakterna. Oavsett partifärg på regering upprepades lögner och hemlighetsmakeri.

Kvinnorna och barnen fick själva försöka förstå vad som hände – söka efter fakta samtidigt som flera lämnades ensamma med sina känslor av hopp, förtvivlan och en mördande ovisshet. De möttes av en mur av oförståelse och hårdhet från regeringar, myndigheter, medier och allmänhet. De som murade så skickligt var vanliga människor med egna familjer. Tragiskt nog var det ytterst få som ville hjälpa till att nå sanning och förståelse.

I dag är det många som vill att historien om DC 3:an, de åtta männen och deras familjer ska klaras upp och bli en del av vår historia.

Jag önskar att Orionteaterns föreställning ska beröra och visa den fara, utsatthet och förtvivlan som kan drabba alla. – Roger Älmeberg

PRESSCITAT

»genial bildpoesi… en stark helhet«  DN

»vacker och poetisk«  AB

»Orion bjuder ovanlig och rik teater… Rudolfssons mästerskap förtjänar gott en ny medalj«  Expr.

»ett fullkomnat konstverk… angelägen, omskakande och häftig ordlös scenkonst… roligt, rörande och alldeles sprakande«  Stockholm City

»Orionteatern har gjort det igen«  SvD

»Lars Rudolfsson är en mästare… Rudolfsson designhantverk – inklusive valet av eminenta medarbetare: redan musiken, kläderna och femtiotals-håruppsättningarna motiverar ett besök«  GP

Premiär 2004

Regi Lars Rudolfsson
Kostym Kersti Vitali
KompositörSavannah Agger
Mask Karin Fahlén
Ljussättning Anders Rosenquist
Regiass Stina Oscarson
Medverkande
Dag Andersson
Sara Larsson
Lydia Flores Garcia
Malin From
Martin Hasselgren
Niklas Lindgren
Richard Ahlman
Tove Sahlin
Nina Åkerlund
Åsa N Åström
Alexander Kaufmann
Peter Wallentin

0000