Kvinnor och barn i mörkret

‍"Bara här känns krigets vardag inpå huden"

– SvD

"Önskemål som får hjärtat att brista ... Här känner jag bara känslor"

– Expressen

"Berörande försök att få vardagen att fungera i en dysfunktionell tillvaro"

– DN

"Det ger publiken en kroppslig medvetenhet när man måste pulsa i sanden för att nå sina platser. Det är obekvämt, men det vore också osmakligt att klaga, vi överlever"

– SvD

45 ton sand täcker Orionteaterns tomma scenrum. Publiken trevar sig fram till sina platser i mörkret, när belysningen plötsligt försvinner.

En pannlampa tänds. En till. Tre röster i rummet skildrar ett krigshärjat Ukraina, där de försöker överleva en vardag med elektricitet, vatten och värme som när som helst kan försvinna.

Kvinnor i mörkret är skriven av två unga dramatiker från Kyjiv, efter Rysslands invasion. Texterna bygger på kvinnors upplevelser av att leva i Kyjiv under kriget, med avstamp i de ständiga strömavbrotten som förändrat livets och vardagens alla rutiner.

Texterna vävs samman med Andrejs längtan av Barbro Lindgren – om Andrej och hans vän Vova som rymmer från ett barnhem i Sankt Petersburg. Boken får en ny klangbotten när den möter vår tids tvångsförflyttade ukrainska barn som tvingas lämna sina hem, sina föräldrar och sina liv.
‍

– Vi vill att publiken ska känna hur rummet förändras när elektriciteten plötsligt försvinner. Hur ljuden intensifieras. Hur sinnena skärps. Vi vill skapa en nutidsskildring och närvaro som dröjer sig kvar, säger Lars Rudolfsson.
‍

Kvinnor och barn i mörkret rör sig mellan dokumentär realism och svart humor – mellan missiler och sagostunder, tvångsförflyttningar och pastakok – där ett stearinljus blir det sista skyddet mot mörkret.

I ett scenrum där tystnaden talar och ljuset bara finns ibland, blir publiken en del av en levande installation där varje ljud, varje rörelse och varje andetag räknas.